Jag har alltid känt mig mer tilltalad av den engelska parkfilosofin än den franska. Det bor en romantiker i mig som iklädd böljande linneklänning och halmhatt promenerar, rentav strosar, barfota på mossiga stigar i lummiga lövsalar. Se där, en tempelruin, här slår jag mig ner och läser lite dikter! Det tuktade, geometriska Versailles är visserligen imponerande, men vem känner sig hemma i en sådan precision? Och dessutom, vem orkar gå där med nagelsax och trimma buxbom...
Det är lätt att anta att en fritt växande trädgård är mer lättskött medan en uppstyrd rätlinjig dito kräver ett tjugotal arborister på heltid. Men jag har nyligen kommit till en annan insikt. När vi flyttade till vår bostadsrättsförening, var gården en av de saker jag gillade mest, vildvuxen som den var, med överraskningar under varje tuva. Smultron poppade upp i gräsmattan, vinbär växte med gullvivor under syrenen och jättestora kryddörter bodde bland rosorna. En gård präglad av glada amatörer, helt enkelt.
Men ju mer jag engagerar mig i gårdens skötsel, desto mer tuktande och trist blir jag. Suckar över att landens kanter är taggiga och går loss med sekatören på spretiga grenar. Det var när jag började fundera på kantsten runt rabatterna som jag insåg hur svårt det faktiskt är behålla den bohemiska, flummiga stilen på trädgården. Ju mer jag läser på och engagerar mig, desto mer vill jag förbättra, räta ut och rensa upp. Det bor tydligen en liten noggrann fransk trädgårdsmästare inne i mig, jämte den engelska damen.
Därför blir jag också djupt imponerad av landskapsarkitekten Monika Gora och hennes trädgård i dagens Hemma. Hon har lyckats skapa en djungel i miniformat, med fria växter som frodas åt alla håll. Bakom detta tillsynes lätt kaotiska växande ligger så klart massor av planering. Men inte FÖR mycket. Det är väl det som skiljer proffsen från oss andra – att kunna avgöra när det är nog, se helheten och inte börja vansinnesbeskära och förgifta högt och lågt. Logiskt förstås, men svårt.
Leva och låta leva – då blir trädgården helt i min smak! Nu ska jag bara tukta en sak till: min inre fransman. Au revoir!