I USA finns det en kristen film- och tv-industri som vi sällan hör talas om. Ta till exempel den aktuella propagandafilmen ”God’s Not Dead”, som är en stor biosuccé i det amerikanska bibelbältet men som omöjligen skulle fungera på den här sidan av Atlanten.
Att HBO tydligt flirtar med bibelpubliken i sin apokalyptiska dramasatsning ”The Leftovers” är något av ett vågspel med tanke på kabelkanalens renommé bland sekulariserade europeiska hipsters. För ”The Leftovers” har helt klart ena foten i Jehovas vittnesbås då den kretsar kring det så kallade Uppryckandet, dagen då Jesus hämtar hem de troende.
Inledningen, som utspelar sig på en parkeringsplats, är suggestiv. Helt plötsligt försvinner en bebis i en bilstol. En kundvagn rullar herrelös över asfalten. En bil som förlorat sin förare krockar. I ett nafs tas 140 miljoner människor från jordens yta. Och sedan händer ... ingenting. Livet går vidare som vanligt, men ändå inte.
”De överblivna” invånarna i den lilla staden Mapleton har olika sätt att hantera det mystiska frånfallet av nära familjemedlemmar: ungdomarna hänger sig åt hedonistiska lekar, en bisarr sekt av rökare bildas och polisen Kevin Garvey (Justin Theroux) – dramats huvudperson – dricker för mycket.
Via en tv-sändning får vi reda på att en högst udda samling kändisar gått upp i rök, bland andra påven, Condoleezza Rice, Jennifer Lopez och Gary Busey, vilket kommenteras av en man i en bar: ”I get the pope, but Gary fucking Busey?”. Detta skämt om herrens outgrundliga vägar är det enda lättsamma inslaget i det första avsnittet: ”The Leftovers” är blytungt dyster och undergångsfebrig.
Trots att ”Lost”-skaparen Damon Lindelof ligger bakom serien, tycks – att döma av det första avsnittet – mysteriet med uppryckandet och också de bibliska vibbarna vara av underordnad betydelse. Fokus ligger istället på karaktärernas sorgearbete, det kollektiva traumat och på hur vissa utnyttjar situationen för egen vinning. Det är ganska lätt att läsa ”The Leftovers” som en kommentar till den 11 september.
Det första avsnittet bådar gott – låt oss hoppas att Lindelof inte trasslar till det allt för mycket.