Med avundsjuka är det som med troll: Drar man ut dem ur sina mörka gömställen, ut i dagsljuset i all sin fulhet, så krymper de. Kanske försvinner de helt och hållet. Jag tror de flesta känt att erkännandet är vägen till frihet just när det gäller avundsjuka.
På nätet saknas inte tillfällen att känna avund. Inte nog med att sociala medier, som Facebook och Instagram, förser oss med våra bekantas karriärmässiga framgångar, gulligt glasskladdiga barnkinder eller härliga våningar med högt i tak, vi förväntas dessutom gratulera och göra tummen upp så fort vi loggar in. Avundsjukan trycks ännu längre ner och tvingas maskera sig bakom ”grattis gumman!”, ”underbart!” och ”du är såååå värd det!”.
Inredning är ett kapitel för sig med alla talangfulla fixare som bidrar med smakfullt inredda hem i bildflödet. Här tar jag tillfället i akt och erkänner att jag blir vansinnigt avundsjuk på allt snyggt som strömmar mot mig när jag öppnar Instagram. Jag vill också bo i ett Fanny och Alexander-hus!
Det känns som att min nöjdhet sjunker farligt nära noll, när jag jämför mig med andra inredare. Jag vill bara överge allt gammalt, skaffa ny lägenhet och börja på nytt. Det är ju inte hållbart. Framför allt inte när jag arbetar med en inredningsbilaga. Så jag övar, så gott jag kan, på att hålla missnöjet i schack. Och det börjar gå bättre.
För en sak har jag faktiskt kommit till insikt om när det gäller inredning: En bild må säga mer än tusen ord, men den säger inte nödvändigtvis sanningen. Det där vackra arrangemanget av tavlor, vaser och böcker, det är bara en liten, liten skärva av verkligheten. Högar av tvätt, en halväten macka och vissna blommor ligger förmodligen i drivor enbart en millimeter utanför bildens kant.
En som skulle kunna skapa en hel del avund hos mig, är superkreativa, idérika Agnes Hammar, som visar upp sitt Malmöhem i dagens tidning. Så enligt min nya terapimodell erkänner jag det: Jag vill också kunna fixa så! Och kanske gör jag det, för Agnes Hammar är verkligen inte snål med att dela med sig av tips.
Jag hoppas att reportaget skänker mer inspiration än väcker avund. Även om det sistnämnda är helt förståeligt. Trevlig läsning!