Rätt som det var, en dag, svämmade mitt duschrumsgolv över av vatten.
Chock fick jag.
Duschrum och duschrum, förresten. Det är en gästtoalett på arkitektritningen, som jag har gjort om till ett duschrum. Med toalett. Det ligger på krypavstånd från sängen, om ni förstår. Det är mycket viktigt, särskilt nattetid vid pass klockan 05.20, som ni säkert också förstår.
Översvämningen var, däremot, till att börja med obegriplig. Vattnet kunde faktiskt inte komma från duschen, det insåg jag relativt snart. Jag duschar alltid åt andra hållet, om ni förstår.
Två dagar senare insåg jag att vattensvallet bröt fram när jag spolade på toaletten.
Kris och kransar.
När kris och kransar uppstår, har jag lärt mig att ringa till vår eminente vicevärd, som rycker ut i alla möjliga och omöjliga lägen.
Dock icke i detta.
För när jag ringde den omistlige råkade han befinna sig under sjukhusvård. Plågsamt oroad fick jag lägga på luren (finns lurar, numera?) och be om förtvivlad ursäkt.
– Ring en vvs-firma, suckade han innan han la på (lägger man på, numera?).
– Nä, gör inte det, tyckte min man, som är bäst på det mesta. Det klarar jag själv.
Så han monterade ner halva toaletten och började meka. Det gick inte så bra. Han saknade verktyg, meddelade han. Så han fick låta lagningen anstå en vecka tills vi hade varit på landet och hemfört en tung hög med ett och annat som han oundgängligen behövde för att klara av uppgiften.
Tur att vi har ytterligare en toa i hemmet, om man säger så.
Hemkommen med de många verktygen tog vederbörande nya tag. Det såg ganska svårt ut.
Han satt på toalocket med ryggen mot världen och försökte nå någonting långt nere i det inre av vitvaran.
Sen svor han till.
– Vad händer? undrade jag.
– Ingenting, sa han. Men det dröjer nog innan du kan använda eländet.
Ytterligare en vecka (och ett otal frågor från min sida varav ingen fick ett begripligt svar) senare kom vi körande i bil från landet, och det bromsades in framför en vvs-butik nära oss. Reservdelar och hjälp beställdes till dagen därpå.
Hjälp kom inte. Butiksföreståndaren hade glömt bort oss. Där satt jag fastnaglad vid hemmet på utsatt tid och ingen anlände. Ja, ni vet säkert hur det kan vara i hantverksbranschen.
Efter mina högljudda klagomål per telefon kom han, reparatören. Två timmar för sent, men dock.
Han glodde ner i den oanvändbara toan och sa:
– Den som har försökt laga detta har förstört för mycket pengar.
– Det ska jag hälsa honom, sa jag.
– Nej, för fasen, gör inte det, sa vvs:aren. Det blir bara värre.
Han var en man med livserfarenhet, skulle jag vilja påstå.
Han visste nåt om män i alla fall. Och om toaletter.