Jag hade lyckan att ha en mormor som levde till 103 år. Hon kom från en statarfamilj och flackade runt med sina syskon och föräldrar på de skånska gårdarna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Deras liv var sannerligen inga fyllda matkorgar eller annan lyx. Det var inte ens ett anständigt liv, men de stretade och kämpade så gott de kunde.
Under första världskriget, berättade min mormor, tiggde man potatisskal från de rikares bord och kokte till soppa. Man får intrycket av flera texter om tiggeri på Åsikter att vi i Sverige levt i sus och dus alltid. Det är inte mer en två tre generationer sedan vi hade det lika fattigt som romerna från Rumänien.
Den långsiktiga lösningen på all fattigdom är arbete, arbete och åter arbete från de fattigas sida och naturligtvis utbildning och kunskap.
De slantar som givarna ger till deras tiggarbössor hjälper bara för stunden. Är man så naiv att man tror att man kan lösa dessa människors problem genom att bara skänka en slant, då blir det bekymmer.
Det verkliga problemet är att tiggarna har begåvats med ledare och politiker som skor sig själva först, och sedan låter det som blir över gå till att hjälpa landet. Vad våra politiker borde göra är att sparka dessa roffare i häcken och se till, via EU, att länderna kommer på fötter. Vi kommer aldrig att kunna föda alla i världen som behöver hjälp via smågåvor, hur mycket vi än vill.
Bo Nilsson