Min pappa har nervsjukdomen als, han fick diagnosen i december 2010 och tillbringar all sin vakna tid i permobilen. Als är en sjukdom som påverkar alla i dess närhet. Naturligtvis min pappa mest, men min mamma lever också med sjukdomen 24 timmar om dygnet. Ångesten och stressen är stor hos dem båda.
För snart två veckor sedan, en torsdag klockan 16.15, hörde min mamma ett ljud från datorrummet där min pappa satt i sin permobil. Hon rusar dit och ser ett rökmoln som stiger upp från permobilen. Det hade blivit kortslutning. Permobilen var obrukbar och min pappa satt i ett framåtlutat läge där permobilen fastnat. Paniken kom.
Min mamma tvingades ringa runt för att försöka få hjälp med permobilen. I tur och ordning ringde hon dessa instanser.
1. Hjälpmedelsteknik i Lomma: Företaget stängde klockan 16.00.
2. 112: Operatören visste inte vem som kunde hjälpa utan hänvisar till hemtjänsten. (Detta är helt ofattbart, hemtjänsten vårdar pappa och personalen har ingen utbildning i att laga hjälpmedel.)
3. Vårdguiden 1177: Kunde inte hjälpa och kunde heller inte hänvisa till någon.
4. Brandkåren: Visste inte vad som borde göras, och tillade att det var en central mamma blivit kopplad till.
5. Företag med 08-nummer (mamma sökte desperat på nätet efter ”permobil jour”): Personen svarade ohövligt att de inte hade något med Skåne att göra.
6. Sjukhuset i Lund: Kunde inte hänvisa till någon.
7. Hjälpmedelscentral i Lund (Region Skåne-enhet): Enheten var stängd för dagen.
8. Hemtjänsten: Personalen kom för pappas toalettbesök. De ringde sin sjuksköterska som inte visste vem de kunde vända sig till.
Hemtjänsten hjälpte mamma att söka på nätet igen efter andra möjliga kontakter, men det fanns inte fler. Det slutade med att hemtjänsten flyttade pappa från permobilen till en fåtölj, där han fick sitta tills hemtjänsten kom tillbaka igen för att det var läggdags.
Morgonen efter ringde mamma direkt när hjälpmedelscentralen öppnade klockan 8. Personal kom hem till mina föräldrar och reparerade permobilen. De berättade då också att Region Skåne inte längre erbjuder någon service efter klockan 16.30 på vardagar och inte på helger. Detta tycks få ha kännedom om, ingen av alla dem min mamma var i kontakt med kunde informera om detta.
Vad hade hänt om felet uppstått en fredag efter klockan 16.30? Skulle min pappa ha fått sitta i fåtöljen fram till måndag morgon? Var finns hjälpen när behovet är som störst?
Det behövs ett journummer som är öppet dygnet runt. Och åtminstone 1177 och 112 behöver kunna ge information om detta. Sjukas och anhörigas oro ska inte behöva förvärras av att Region Skåne inte tar ansvar för sina patienter.
Ulrika Rasmusson