Fötterna borde vi inte beställt

På vardagarna har China Garden en ganska konventionell, svenskanpassad kinamatsmeny. Då är det också förhållandevis tomt inne i restaurangmatsalen, som är förvånansvärt isolerad från ljudet utanför. Genom de stora fönstren ut mot Möllevångstorget syns fria trafikregler, fiskmåsar som slåss om falafelrester och människor som skriker åt varandra över torget, men China Garden är en liten oas, skyddad från allt liv.

Så blir det helg och restaurangen pånyttföds. Varje veckoslut lagar kockarna dim sum-brunch, vilket innebär omedelbar trängsel kring de mörka träborden. Malmöbor med kinesisk bakgrund samsas med vita foodies och äventyrliga barnfamiljer, samt några som struntar i allt vad dumplings heter eftersom de ändå bara vill äta biff med bambuskott.

Väggarna pryds av vacker, kinesisk konst och över bardisken har man låtit bygga ett tak som påminner om traditionell arkitektur från Kina. Det känns som om det alltid sett ut så här, eller åtminstone sedan tiden då en framgångsrik kinesisk restaurang inte bara behövde servera god mat, utan även installera ett litet mini-Kina för att de svenska gästerna skulle förstå.

Är det något som däremot inte är insmickrande, så är det helgbruncherna. Vi tilldelas ett förtryckt ark, där allt är på kinesiska. Till vänster finns en lista över de rätter som serveras – även dessa har varit desamma i en evighet – och till höger finns rutor att kryssa i, lite som ett matbingo.

Vi behöver som tur är inte chansa på vad det är vi beställer, utan får en kompletterande pärm med stora fotografier av de olika rätterna. Vi väljer rispannkakor, dumplings, ris i lotusblad, små luftiga bullar som liknar kaniner med röda ögon, större luftiga bullar med köttfyllning samt kycklingfötter. Det mesta på menyn innehåller fläsk eller jätteräkor.

Några sura gäster skriver på internet att nästan allting köps färdigt och fryst numera, men kvinnan som serverar oss säger att kockarna lagar allt själva i köket. Sanningen är förmodligen någonstans mittemellan.

Dumplingarna ser åtminstone synnerligen hemgjorda ut, med lite för tjock deg, lite för klumpigt hopvikta. De är dock godast av de salta rätter vi smakar, med mild och saftig fläsk- och grönsaksfyllning och knaprig stekyta. De hala rispannkakorna som rullats kring små strimlade fläskbitar kommer på andra plats, även om köttet har en lätt fermenterad smak.

Lotuspaketets sticky rice-fyllning med blandade köttrester – lite korv, lite långkok – ger oss kväljningar, då smaken är alldeles för unken för oss och fötterna borde vi aldrig ha beställt från första början. Vi föreställer oss att personalen fnissar åt oss inne i köket (med all rätt), där vi sitter och försöker suga fotskinn från broskiga tår.

Hjälpen kommer med kaninerna. Ångad vit deg döljer en söt, gul kräm som sammantaget ger oss smakminnen av vaniljbullar. De, och det blommiga jasminteet, räddar vår dag.

MALMÖ