De senaste veckornas värmebölja har inte direkt gjort underverk för insidan av vår lägenhet. Storslagna planer om allt som skulle fixas hemma under semestern, har viftats bort och försvunnit ut genom fönstret som trötta getingar. Men så plötsligt blev det några dagar med temperaturer som tillät viss fysisk aktivitet utan svettattack. En möjlighet att ge lite kärlek till den plats som i fyra veckor främst använts som sov- och badväskepackningscentral.
Det var så det började. Utförsäljningen som skulle förvandla två oframkomliga vindsförråd till luftiga salar och dessutom lappa ihop lite av det hål som en månads hämtmat skapat i plånböckerna.
Vi började alltså metodiskt fotografera och lägga ut alla de fynd och skatter som vi funnit på loppisar, i övergivna vindsförråd och containrar under tio års tid, på Blocket. Tvekande först, eftersom jag mindes den psykiska påfrestning det innebar att sälja en begagnad bil på just Blocket.
Min oro var obefogad. Det är nämligen inte alls samma kundkrets som intresserar sig för bilaffärer som för femtiotalslampor och slagbord skulle det visa sig. De förra drar sig inte för att skamlöst pruta, förolämpa, ringterrorisera och ljuga medan de senare bara kommer, ler, betalar, tackar och bär ut varorna. Helt glada och tacksamma över att ha fått precis en sådan pinnstol/fåtölj/matta som de letat efter. Fatta grejen: någon kommer och bär iväg ens onödiga saker och ger en pengar för det! Och snabbt har det gått, dagen efter utlagd annons har någon kommit och hämtat prylarna. Precis som man säger i USA: One man’s trash, another man’s treasure.
Kontanthögen växer och med den suget efter att sälja mer. Bra-att-ha-mentaliteten har ersatts av allt-ska-bort-filosofin. Kanske har vi satt lite väl låga priser, men känslan av att vara en Blockets Robin Hood är väldigt trevlig.
I dagens reportage tittar vi in hos några som verkligen lyckats hitta och behålla guldkornen från loppis- och antikvärlden. Lösningen på platsdilemmat som alla fyndjägare tampas med, har Catarina Widell löst genom att sälja vidare det hon tröttnat på eller inte har plats för:
”Sedan vi öppnade butiken har jag fått utlopp för min lust att köpa vackra saker utan att behöva se mitt eget hem bli belamrat.”
Nu är väl en egen butik kanske ett långt steg för oss vanliga loppisjägare att ta. Men jag kan varmt rekommendera en någorlunda osentimental gallring bland fynden. Eller åtminstone en regel om ett köp – en försäljning.
Trevlig söndag!