Har ni sett Bergmanfilmen "Sommarnattens leende"? Glöm den. Musikalen är något annat, så när som på att den har samma handling, som Ingmar Bergman själv sa. Förvandlingen beror främst på Stephen Sondheim, den mest respekterade musikalskaparen, fast inte den mest populäre.
Stycket är svårt men inte svårfattligt. De många orden ska sjungas i raska svep. Den finkalibrerade dialogen måste etsas in. Ett destillat av ofta cynisk livsvisdom att begrunda. Verket levererar inga gnolnummer.
Jag säger nu inte detta för att klaga. Tvärtom.
När väl en seg startsträcka tillryggalagts går spelet upp i varv. Agerandet frigörs, humorn och situationskomiken börjar blomma. Dennis Sandins uppsättning lägger vikt vid en kärleksfull distans till stoffet. Det serveras högreståndssupé men även kuttrasju i höstacken (där underklassen, Ida Högberg och Andreas Eldeen, vältrar sig), inte några krystade uppdateringar. Hela rollgalleriet, liksom den fyndiga scenografin minner pastischartat om en gången tids förvirrande och farliga förbindelser. James Lund laddar den komplexfyllde unge teologen Henrik Egerman med desperation inför livets oärligheter. Hans far är den prudentlige men också lustlängtande pappan, advokat Egerman, en stram Christer Nerfont, välsjungande, närvarande och exakt, i omaka par med sin flickhustru, älskligt naiv och ytlig i Micaela Sjöstedts gestaltning. På det erotiska slagfältet vidare den duellglade officeren -- Daniel Engmans komiskt hetlevrade macho -- och hans spotska gemål, Åsa Fångs ännu stramare grevinna, samt Gunilla Backman som den firade aktrisen Desirée Armfeldt; diskret men innerligt sätter hon den välkända "Send in the clowns" i fokus. Därtill ett stycke mycket levande teaterhistoria: Kerstin Meyer som den desillusionerade Madame Armfeldt formar sina syrliga repliker med drabbande bett och klarhet.
Shakespearesaga, salongskomedi och allestädes närvarande commedia dell´arte i påhittig leksaksscenografi. En afton för nyanser, vilket orkestern med Josef Rhedin i spetsen möjliggör. Uppsättningen ger publiken elegant tonkonst utan mellohysteri, soignerad och pikant underhållning utan vulgaritet. Ett vinterkvällens leende.