När jag intervjuade Orhan Pamuk 2005 var han synbart pressad. Han var åtalad för ett uttalande om folkmordet på armenier 1915, ett uttalande som påstods skända Turkiets nationalkaraktär. Trots att han var aktuell med en politisk roman, ”Snö”, ville han inte prata om politik – rädd för nya åtal.
Ett år senare fick han Nobelpriset i litteratur och flyttade till USA för att undervisa på universitet. Hans föreläsningar vid Harvard 2009 samlades i essäboken ”En naiv och sentimental prosaist” (Norstedts, översatt av Mats Müllern) som nu kommit på svenska. Boken är i stort rensad på politiska diskussioner – det märks att Pamuk trivs som bäst när han får lägga ut texten om romankonsten.
Han utgår bland annat från en essä av Friedrich Schiller när han diskuterar författares väg in i skrivandet. Men det är inte de akademiska diskussionerna som lyfter boken, utan Pamuks personliga reflektioner kring läsandet. Han beskriver hur han mellan arton och trettio års ålder satt fastnaglad i sitt rum i Istanbul och avverkade böcker ”för att lära mig om världen, konstruera mig själv och forma min själ.” Böckerna gav honom en känsla av självförtroende, frihet.
Om man bortser från att Pamuk helst umgås med andra herrar och uttrycker sig väl arkaiskt, är det inspirerande läsning. Det är en litteraturens Höga Visa. Men långt ifrån alla författare delar Pamuks romantiska synsätt. Han jämför till exempel romanskrivandet med barndomens lekar och utropar att det alltid har varit ett nöje för honom att skriva.
Därför är det fascinerande att läsa boken parallellt med en annan Nobelpristagare i litteratur, Herta Müllers essäsamling ”Alltid samma snö och alltid samma farbror” (Wahlström & Widstrand. Översatt av Karin Löfdahl och Susanne Widén). Müllers utgångspunkt är den motsatta: hennes litterära språk har formats av uppväxten i diktaturens Rumänien. Securitate försökte värva henne som spion och när hon vägrade började terrorn. Vartenda rum i hennes lägenhet var avlyssnat. Varenda vän kunde vara en angivare. Herta Müllers reaktion på dödsångesten var en enorm livshunger och en längtan efter ord. ”Endast virveln av ord kunde uttrycka mitt tillstånd. Den bokstaverade vad som inte lät sig sägas med munnen.” Hon läste mycket och väl försjunken i en bok lärde hon sig mer om livet, men så fort boken var slut glömde hon bort den.
Hennes eget skrivande blev en kamp mot propaganda-orden som fanns överallt i samhället. Hon var noga med att rensa bort diktaturens språk från sitt eget och uppfann egna ord som skulle sammanfatta särskilt brutala upplevelser. Som historien om modern som riskerade att deporteras till ett arbetsläger i Sovjetunionen 1945 och gömde sig i en jordhåla. När det började snöa kunde man se spåren till alla hemliga gömställen. Om detta skapade Müller ordet snöförräderi. ”Ett sådant ord hoppar upp ur meningen, som om det var gjort av ett annat material”, förklarar hon.
När man läser Pamuks sirliga essäer får man ofta ett sug efter praliner och sött vin, när man läser Müllers essäer är man andlös – man kan nästan se framför sig hur regimen tryckte ner våld och stenar i halsen på henne och hon svarade med att skapa ord som ögonhunger, hjärtskyffeln och hungerängeln. Det finns en makalös densitet i hennes språk.
Likheten mellan de två Nobelpristagarna är att litteraturen gett dem båda en känsla av frihet – men på helt olika sätt.