Kung Lear är trött. Han är gammal och sliten. Trött på att regera, trött på att vara kung. Så vad göra annat än att abdikera? Lämna riket och makten och ge sig iväg för att leva ett fritt liv tillsammans med en narr och ett litet nödvändigt följe bestående av hundra riddare.
Det blir dock inte riktigt så fritt och gemytligt som Lear har förväntat sig. Det blir väl sällan det för män av den sorten. Snart finner sig den forne kungen irrande runt på en stormig hed, med bara sin rolige kompis med bjällror i kepsen som sällskap. Det slutar inte bättre än att han så småningom sitter i en usel hydda och ser spöken och förbannar den dag han föddes.
Det är inte lätt att gå mot strömmen, det är inte lätt att avsäga sig makt, det är inte lätt att vara den som alla vill ha något av och tro att man kan lämna det bakom sig. Liksom det, får man anta, inte är lätt att vara Guds egen ställföreträdare på jorden för att nästa dag bara företräda sig själv.
Vi får väl hoppas att påve Benedictus XVI trots allt inte slutar som Kung Lear.