Elva år är det sedan president Bush öppnade fånglägret i Guantánamo på Kuba och utan att bry sig om gängse juridiska processer började fylla det med misstänkta terrorister. Nära åttahundra fångar har sedan dess passerat genom portarna, trots enorma (om än allt tystare) protester mot den obefintliga rättssäkerheten och anklagelser om bland annat tortyr.
Fem år är det sedan Barack Obama kallade Guantánamo för ”ett sorgligt kapitel i amerikansk historia” och som ett av sina vallöften lovade att stänga fånglägret.
Tre år är det sedan lägret enligt samma vallöfte absolut senast skulle vara stängt.
Tre veckor är det sedan en större grupp fångar på Guantánamo började hungerstrejka i protest mot den senaste månadens plötsligt allt hårdare behandling. Bland annat har fängelsepersonal börjat beslagta böcker, brev och till och med familjefotografier.
Två dagar är det sedan det senaste livstecknet: ett brev från de hungerstrejkandes advokater som desperat ber myndigheterna agera innan deras allt svagare klienter dör.
Ett skamligt kapitel är det, och ännu utan punkt i sikte.