Tidskriften The New York Review of Books fyller femtio år i år. Denna älskling för litteratur- och kulturintresserade blandar bokrecensioner med essäer, dikter och analyser som var för sig ofta rymmer minst lika många tecken som ett genomsnittligt kulturuppslag i en svensk dagstidning. Men framgångsreceptet stavas naturligtvis inte längd, utan kvalitet – och trygghet. Läsaren kan lita på att i varje nummer bli om inte teoretiskt omskakad, så åtminstone intellektuellt stimulerad.
Kanske är det därför tidskriften inte anstränger sig för att vara inbjudande. Förstasidan består av textpuffar, möjligen pyntade med någon karikatyr. Rubrikerna är charmigt oattraktiva överskrifter och bilderna håller sig på en eller två spalt. Redigeringsmässigt är det telefonkatalogens mindre busiga syster. Det är ”den bruna maten” utan uppiggande ananas.
Det fina är att The New York Review of Books fortfarande är bra nog för att man ska ha överseende med det där. Förutom läsvärda texter om litteratur, politik, vetenskap och filosofi, så återpublicerar tidskriften under jubileumsåret utdrag ur anmärkningsvärda artiklar från fem decennier. I senaste numret (7–20 mars) är det filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlins rysligt intressanta Macchiavelliläsning från 1971 som presenteras. Satsningen är ännu större på nätet där man med hjälp av en tidslinje kan hitta flera av de bästa texterna från varje år.
Och med detta har den ohippa, pålitliga kulturtidskriften något att lära en skakig mediemarknad. I ett stort antal tidningshus finns ofantliga men dåligt utnyttjade arkiv. Nätet erbjuder fantastiska möjligheter att återpublicera recensioner, intervjuer och bilder som rör de kulturhändelser vi aldrig blir trötta på att tala om.
The New York Review of Books påminner om att det som är bra aldrig blir för gammalt för att vara relevant. Sedan skulle det inte skada att ibland bevärdiga texterna med en hygglig rubrik.