De flesta olyckor sker i hemmet, det visar all tillgänglig forskning, har jag läst. Någon faller ner från en stege, under fönsterputsning, någon bränner sig på glödelementen i ugnen, någon snubblar på mattkanten och slår skallen i en bordsskiva.
Någonting i stil med det senare drabbade mig för ett tiotal år sedan. Långsmala, spetsiga skor hade plötsligt kommit på modet, och jag, en känd skofanatiker, hastade givetvis ut och inhandlade ett par.
Därefter skulle jag i vanlig ordning ”gå in” de nya, lite osmidiga skorna i hemmiljö. Efter en stunds kringklampande tröttnade jag och satte mig ner i min älsklingsfåtölj och läste.
Då ringde telefonen, jag reste mig för att svara, glömsk av de nya skorna. En spetsig tå trasslade in sig i en sladd på golvet och pang föll jag och slog huvudet i cd-spelaren.
Äsch, det var väl inte så farligt, tänkte jag, då ännu lyckligt okunnig om vad ett sprucket ögonbryn kan leda till.
När jag såg tunga blodsdroppar falla ner på golvet ropade jag på hjälp.
Min man forslade mig till akuten, där en sköterska först tittade forskande på oss. Men vi såg skapligt lugna och glada ut så hon stack ut en proffsig hand genom besöksrutan och klämde fast lite kirurgtejp på såret.
Att ett så pyttelitet sår kan ge ifrån sig så mycket blod hade jag aldrig kunnat ana.
När jag nästa morgon kastade en blick i badrumsspegeln fick jag en chock. Ena kinden var svartblå och purpurröd från ögonbrynet ner till en punkt en bit under nästippen.
Jag såg ohygglig ut, ungefär som en mosad Rocky Marciano efter en svidande knockout.
Men ut i staden måste jag, ut och till arbetsplatsen. Väl nere vid busstorget märkte jag att folk glodde på mig. De glodde inte medkännande, nej, de glodde föraktfullt, särskilt vissa kvinnor.
Det tog ett tag innan jag insåg att det blickarna sa var ungefär:
”Där går en sån som låter sig misshandlas av män. Fy!”
Då gick jag hem och grät.
Denna incident hade jag i plågsamt minne när jag, helt nyligen, råkade ut för en ny olyckshändelse, denna gång utanför hemmet.
Jag hade tagit bussen hem efter en väninneträff och hade just rest mig upp för att kliva av vid hemmahållplatsen då bussen kraftigt krängde till och jag tappade balansen, föll i golvet och slog huvudet i jag vet inte vad, kanske underredet på närmsta säte.
Chauffören kom rusande och undrade hur jag mådde.
– Okej, mumlade jag, lätt förvirrad, reste mig, steg av och hastade mot hemmet.
Ja, ni anar resten.
Min man hade kvällstjänst på jobbet så jag fick försöka stoppa blodflödet själv.
Det gick sådär.
Nästa dag ordnade det sig med lite kirurgtejp.
Men, tja: blåsvart och purpurröd ända ner till nästippen hade jag blivit. Och inte att jag kände för att ge mig ut på stan och spela misshandlad kvinna ännu en gång.
Efter två veckor är jag fortfarande lätt gröngul. Om ni råkar se mig ute i offentligheten vet ni varför.