Det börjar med att han stryper en hund. Kongressmannen Francis Underwood står på knä på gatan mitt i natten och stryper med sina bara händer en hund. Det är den sortens man han är.
I nästa scen går han smokingklädd runt bland maktens män och kvinnor på den nyvalde presidentens nyårsfest och berättar rakt in i kameran hur det funkar i Washington: ”Mitt jobb är att rensa rören så att slaggen spolas vidare. Man ger och tar. Välkommen till Washington.”
”House of Cards” är en originalserie producerad av nätfilmtjänsten Netflix. Framtidens tv? Ja, kanske. Som den första stora, kommersiella tv-serien producerad direkt för streaming på nätet är det en hel del som ligger i vågskålen. Går det som man hoppas kan utvecklingen gå snabbt framöver. Och för Netflix, som med rätta fått en del kritik för sitt filmutbud (det har jämförts med den genomsnittlige bensinmackens) kan det vara snilledraget som sätter allt på plats.
Hela första säsongen av ”House of Cards” släpptes på Netflix den förste februari, till entusiastiska utrop av de inblandade. ”Tablå-tv:n är död”, sa regissören David Fincher med ett bildspråk som skvallrade om att han druckit för mycket kaffe: ”Den har fått en påle genom hjärtat, huvudet har huggits av och munnen stoppats full med vitlök”.
”Om fem år kommer tv inte längre att vara tv, alla kommer att streama”, förklarade den lika entusiastiske producenten Beau Willmon.
Så hur bra är det då? Det korta, men för en bakåtsträvande skeptiker lite jobbiga, svaret är: helt enkelt skitbra. ”House of Cards” är en välskriven, välspelad och i alla delar genomprofessionell dramaserie om det politiska spelet i Washington. Kevin Spacey gör en prisvinnande roll som Francis Underwood, så kallad majority whip i kongressen, den som ser till att alla andra röstar som de ska. Han är hård som en persikokärna, en rutinerad spelare utan ideologier eller visioner som går utanför det politiska spelets egna förutsättningar. Skolad i södern, ett land av ”bibles, barbecues and broken backs”, slipad under 22 år i kongressen i Washington, där cynismen bärs som en bred slips på bröstet.
Han har efter lång och trogen tjänst lovats jobbet som utrikesminister men när löftet bryts blir Underwood purken. Genom ett intrikat spel där alla maktens ingredienser blandas ihop till en komplex men oemotståndlig soppa ger Francis Underwood igen, på maktfigur efter maktfigur.
Det som trots allt stör mig med serien är bilden av Washington. Regissören David Fincher (”Seven”, ”Fight Club”, ”The Girl With the Dragon Tattoo”) har skapat en endimensionell skuggvärld där det överhuvudtaget inte finns någon plats för ideologi eller altruism: allt det som man i vardagligt tal gärna vill kalla politik. Kvar finns bara spelet. Washington är här en cynismens högborg, men den bilden är också cynisk i sig själv.
För så illa är det naturligtvis inte. Det finns goda, osjälviska drivkrafter också i Washington. Även amerikansk politik har plats för altruistiska idealister. Även om de kanske blir tristare tv-karaktärer än Francis Underwood.